Många tårar
Vår lilla vän Blixten dog i går kväll strax efter kl 20. Kändes som ett totalt misslyckande. Jag grät nog nästan lika mycket som Melvin. Melvin var helt förstörd, min lilla Blixten, min lilla Blixten sa han om igen. Och grät jag inte för råttan så grät jag för att Melle var så otroligt ledsen.
Tittade till honom strax innan kl 20, och såg att han låg och buk andades, tog upp honom, men han orkade inte ens öppna ögonen. Förstod, att han höll på att dö, men ändå så lever man ju på hoppet så försökte få i han lite smärtstillande. En halvtimme senare var han död. Det är lustigt vad man fäster sig vid djur, det spelar ingen roll om det är en liten råtta eller en stor häst. De blir en del av ens vardag, en del av ens familj. Så är det för mig i allafall.
Melvin grät konstant i över tre timmar och somnade tillslut brevid mig. Corinne som vanligen inte brukar vilja sova nära barnen, låg på kudden spinnandes, brevid honom, som om hon försökte trösta honom.
Det första Melvin gjorde i morse var att nämna Blixten och började gråta. Blixten ligger nu i en liten kartong och väntar på att bli begravd. Hoppas innegrligen att jag kan gräva en tillräckligt djup grop i den frusna marken. Får bli en liten begravning nu, som ett sista farväl. Tror att det är viktigt, speciellt för Melvin. Kevin förstår inte riktigt, han var mest förvirrad i går när Melvin var så ledsen och jag med för den delen.
Så har vi stackars Sotis, som nu är alldeles själv. Vågar man skaffa en ny råtta till sällskap, eller är risken förstor att de börjar bråka. Usch, var hemskt att se när Blixyen blev dålig, så orolig som Sotis var, han buffade och försöke få igång Blixten. Igår morse så låg Sotis unter Blixten, Blixten hängde över Sotis, troligen så värmde det gott på magen där han hade ont.
R.I.P
Tittade till honom strax innan kl 20, och såg att han låg och buk andades, tog upp honom, men han orkade inte ens öppna ögonen. Förstod, att han höll på att dö, men ändå så lever man ju på hoppet så försökte få i han lite smärtstillande. En halvtimme senare var han död. Det är lustigt vad man fäster sig vid djur, det spelar ingen roll om det är en liten råtta eller en stor häst. De blir en del av ens vardag, en del av ens familj. Så är det för mig i allafall.
Melvin grät konstant i över tre timmar och somnade tillslut brevid mig. Corinne som vanligen inte brukar vilja sova nära barnen, låg på kudden spinnandes, brevid honom, som om hon försökte trösta honom.
Det första Melvin gjorde i morse var att nämna Blixten och började gråta. Blixten ligger nu i en liten kartong och väntar på att bli begravd. Hoppas innegrligen att jag kan gräva en tillräckligt djup grop i den frusna marken. Får bli en liten begravning nu, som ett sista farväl. Tror att det är viktigt, speciellt för Melvin. Kevin förstår inte riktigt, han var mest förvirrad i går när Melvin var så ledsen och jag med för den delen.
Så har vi stackars Sotis, som nu är alldeles själv. Vågar man skaffa en ny råtta till sällskap, eller är risken förstor att de börjar bråka. Usch, var hemskt att se när Blixyen blev dålig, så orolig som Sotis var, han buffade och försöke få igång Blixten. Igår morse så låg Sotis unter Blixten, Blixten hängde över Sotis, troligen så värmde det gott på magen där han hade ont.
R.I.P
Kommentarer
Trackback
